Det räcker så bra med en balkong

A friend of mine ”Bullzara” made this lovely avatar some years ago as a gift. After a portrait I think. I just love it. It’s so much me, at least me when I was young. Now I am not young anymore and that’s fine too. 

Jag tycker verkligen om att åldras. Jag gillar mina rynkor och att vara bara för mig själv med mina skissblock och drömmar Jag känner mig aldrig ensam när jag är själv. Bara när jag befinner mig på en plats med många människor kan jag känna mig väldigt ensam. Så har det alltid varit för mig. Jag är tacksam att få vara frisk. Behöver så lite numera. Att vara frisk är allt som jag önskar mig och en minibostad med balkong där jag kan pyssla med mina växter och sitta och rita/måla. Jag söker inte bekräftelse längre. Jag går liksom bara omkring och duger, för att citera den härliga skalden Bob Hansson. 

Jag lever med sorg. Det går bra att leva med sorg. Det har jag gjort i många år. I min ålder har så många  jag tyckt om redan tackat för sig. Nyss blev jag även tvungen att ta farväl av min älskade lilla Tasso (svart minischnauzer). Det gick inte att lura hans dåliga njurar längre. Nästan tolv år fick Tasso leva och göra mitt liv glatt och roligt. Nu är det så tyst och tomt. Det har jag inte vant mig vid. Jag kommer att sakna min älskade lilla Tasso för resten av livet. Det vill jag.

Vad jag har svårt att hantera är SMÄRTORNA EFTER DEN I ÖVRIGT LYCKOSAMMA HÖFTLEDSOPERATION som jag nyss genomgått. Men det blir ju också snart bättre med det. Jag hoppas att det snart blir bättre även för den oskyldiga lidande befolkningen i Gaza, och att barnen ska slippa svälta ihjäl. Det är så outhärdligt onaturligt att sitta i TV-soffan kväll efter kväll och se de fasansfulla bilderna rulla förbi. Måtte det finnas en lösning …

Jag. Nu.

Min lilla Tasso❤️