Blomsterkrasse/indiankrasse/nasturtium. Vetenskapligt namn Tropaeolum majus. Jag har älskat blomsterkrasse, eller indiankrasse ända sedan jag var barn och lekte trädgårdsmästare hemma i trädgården där jag hade en alldeles egen liten kolonilott att odla vad jag ville i. Krasseblomman var en klar favorit med sina härliga glada färger. Liksom ringblommor och luktärter. Tydligen hade jag redan som mycket liten en förkärlek för de gamla torparväxterna. Min pappa var en duktig ”odlare”. Han hade vad man kallar gröna fingrar. Växterna liksom exploderade av lyskraft och energi i hans händer. Jag har alltid ritat och målat. Säkert är det min pappas intresse för odling som satt djupa spår hos mig. Än idag fylls jag av lugn och frid i själen när jag sätter mig vid ritbordet och framkallar barndomens trädgårds alla ljuvligheter. Vill du se hur jag går tillväga när jag skissar fram mina krasseblommor, som här, med färgpennor? Klicka HÄR
Jag älskar den lilla backsippan (pulsatilla vulgaris). Kan inte räkna hur många jag har målat och tecknat i alla dess former och uttryck under åren som gått. Här kommer en till som jag målade till den andra advent i år 2025 med utspädd gouache i lager på lager. Samma teknik som jag brukar använda när jag arbetar med akvarellmediet. Jag målade dessa backsippor mest för att jag inte hade lust att måla julstjärnor i kruka, något som givetvis borde vara lämpligare nu när det lackar mot jul. Jag är inte så förtjust i julstjärnor som jag borde. Jag säger det eftersom allt som växer i naturen är värd all mänsklig kärlek och omsorg. Än får jag vänta en tid på att se de ljuva backsipporna livslevande i naturen. Men inte så väldigt länge till. De tillhör våra tidigaste vårblommor.
Mina skissböcker är fyllda av spröda vildrosor och den mot kyla så ståndaktiga julrosen (helleborus). Många blommor är vackra, men det finns inte många som kan mäta sig med den vilda rosens (artrosens) enkla, fräscha skönhet, tycker jag ”Truth and roses have thorns about them”, sa en gång den vise Henry David Thoreau. Så klokt uttryckt! För Rosa Parks, centralfiguren i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, var vildrosen en symbol för frihet. I lyriken symboliserar den ofta det nya, det rena och omogna. Och det finns hur många exempel som helst på vildrosen som symbol för den kärlek som övervinner allt. Själv tecknar jag dem bara. Försöker fånga de vackra enkla linjerna på det vita papperet. Bäst blir det när jag använder endast grafitpennor, men så kan jag nästan ändå aldrig låta bli att lägga på lite färg. Riktiga livslevande vildrosor är ju nästan alltid rosa. Men i mina skissböcker tenderar de att bli mer röda. Kanske för att jag vill skapa liv i teckningen, kanske för att de...
Comments