Den tama ekorren

 

Squirrel. Made with coloured pencils.

***

Efter lång tystnad

Röd svans dansar mellan träd

Skogen ler igen

***

Jag blir så glad var gång jag ser en yster liten ekorre i trädgården. Ibland ser jag bara den röda svansen som dansar glatt mellan bokträden i skogen utanför. I min barndom var det ingenting märkligt med ekorrar. Ingenting jag tänkte särskilt på. De var ju lika vanliga som fåglarna i äppelträden. Fast sötare. Jag tyckte mycket om ekorrar när jag var liten. Det gjorde min lekkamrat Gun också. 

En dag hade Gun fått en ask med väldigt goda karameller av sin mamma. Jag hade inga karameller och inga slantar att köpa för heller. Jag ville ha Guns karamellask. Eller åtminstone smaka några av de söta, syrliga, jättegoda tabletterna. Gun ville inte bjuda mig på en enda. Då fick jag en idé. Jag sa att jag hade en tam ekorre som var väldigt snäll och gullig. Precis som en katt, sa jag. Man får klappa den och den vill gosa hur mycket som helst.

— Det tror jag inte på. Du bara ljuger, sa Gun.

— Det gör jag inte alls. Jag kan gå in och hämta den. Du kan få ekorren av mig, ifall att jag får din tablettask, sa jag.

— Men i såna fall får du inte ekorren tillbaka nånsin så länge jag lever, sa Gun.

— Jag lovar på heder och samvete att ekorren blir din egendom för eviga tider. Bara du ger mig karamellerna nu på en gång, så springer jag in och hämtar ekorren, sa jag.

— Bytt, bytt, kommer aldrig tillbaka, sa Gun.

— Bytt, bytt, kommer aldrig tillbaka, sa jag.

Gun gav mig motvilligt asken och jag sprang in i farstun och åt kvickt upp alla karamellerna. Sen vågade jag inte gå ut igen, för jag hade tyvärr ingen tam ekorre som ville gosa. Jag vågade inte gå ut på hela dagen. Efter några timmar började det regna. Det tyckte jag var en himla tur, för nu springer nog Gun hem till sig, tänkte jag.

Sen vet jag inget annat än att Gun och jag blev aldrig lika goa vänner som förr. Det tyckte jag var mycket trist och sorgligt. Det tycker jag än idag.